NPS och Vänskap


Jag har fått uppfattningen att många är rädda att en plats där många extremt talangfulla och hårt arbetande själar som tävlar i mästerskap skulle leda till en tävlings inriktad och obehaglig stämning. Det kan nog i vissa sammanhang stämma, men oftast är de bästa de mest ödmjuka då de kommer ihåg vart de varit, respekterar alla som delar deras passion och känner inget hot att andra ska bli bättre än en själv. På NPS är vi ett team. Jag vet att jag själv och mina andra instruktörer vill att varje elev ska bli sitt ytterst bästa möjliga.  Men det är så mycket mer än bara poledance. Visst vi strävar efter nya coola trick och kombinationer, men i slutändan är det gemenskapen och banden vi knyter sinsemellan när vi hjälper varandra med att lyckas med våra individuella mål, passar varandra när vi är rädda, visar vår hud för vi måste oavsett hur bekväma vi är med det och litar på att vi inte dömer varandra eller är ute efter att på något vis få någon att känna sig utanför.

De senaste månaderna har jag spenderat i princip varje dag i studions lokaler ihop med elever och instruktörer som jag mer vill kalla vänner än något annat. Jag har lite förträngt hur verkligheten ser ut med fördomar, segregering mellan alla olika typer av etniska grupper, kön, religion, politik utseende osv. Jag har valt att leva i en miljö där vi bara är personer och visar kärlek oavsett. Att nyligen ha fått en stor käftsmäll av verkligheten som talade om för mig att mitt lilla paradis NPS inte representerar övriga omgivningen var ett smärtsamt uppvaknande. Att se att även jag oavsett min personlighet eller välvilja, bli dömd för min passion för poledance, min smak i tatueringar samt mitt sätt att se på värden, fick mig att förstå att vi ännu inte vunnit kampen om Poledance. Men då vi har kommit en bra bit påväg får vi inte bli för bekväma och sluta kämpa för vad vi älskar. Det kommer alltid finnas folk som inte vill förstå och vill stanna i sin trygghet där roller är väldigt bekvämt och tryggt.

Det bästa är dock att när det exploderar till i ditt liv och något brister, finns fortfarande NPS. Jag hade en vän från NPS som körde mitt i natten för att trösta mig och finnas som mitt stöd när jag var i chock. Det var Poledancen som förde oss samman, NPS som fick vår vänskap att växa och idag är hon familj som flera andra. Det är så mycket mer än träning, svett och allvar. Vi är en gemensam grupp som står för något som vi älskar och vi alla vill känna topparna av lycka när något fungerar samt accepterar när en person skriker, gråter och svär för att något inte fungerar. Men vi finns kvar för varandra, passar, stöttar, svettas, skrattar, skriker, skämtar och kramas.

Jag vill tacka alla som är en del av NPS och mitt liv och Välkomna de som vill komma till oss.

Ni är ALLT!

En liten del av mitt hjärta dog i fredags men den största delen tillhör er och ni gör allt möjligt!

Love – Infinity

Emma